Monday, June 24, 2013

Fucking poetry fag shit!

24/06 kl. 09.50: Märker att jag har en bundsförvant i artisten Yohio, som i dagens DN "kommer ut" (ordvalet är intressant och möjligen betecknande) som bokläsare och som potentiell läsfrämjare. Med en 17-årings brist på nyanser kan han uttrycka precis de tankar som man själv, avtrubbad av misslyckade försök, politiskt medveten relativisering av de egna preferenserna etc inte kan/vågar uttrycka längre men någonstans bland själens skrymslen fortfarande hyser: "Jag blir närmast irriterad när folk säger att de inte läser. Man missar en så stor chans att bilda sig. Jag förstår folk som säger att de hatar skolan, men att lära sig saker vill väl alla på något sätt". Och sedan det självklara, sånt som jag, som är 31 år, inte kan säga utan risk att verka "gubbig" (fast jag i stort sett tyckt samma sak sedan jag själv var lika gammal som Yohio), "reaktionär" (i förhållande till vilket framåtskridande?) och teknikfientlig (för att jag vill begränsa tekniken till dess rätta plats som ett redskap, snarare än att förvänta mig att den ska lösa alla problem):

"Genom att läsa utvecklar man språket. Man lär sig stava, vilket nästan inga barn kan nu, inte ens folk som är 12 kan stava ordentligt. Det gör mig nästan äcklad att barnen inte kan stava, det är inte så jävla svårt. Alla är inte dyslektiker, men på internet ser det så ut och det är för att barnen inte läser böcker. – De läser bara Instagramkommentarer, Facebookinlägg och bloggar där de stavar som skit. Med o i stället för å, inga dubbelkonsonanter och alla möjliga konstiga ... Jag har sparat printscreens på min mobil med ganska roliga kommentarer som är nästan oläsliga fast de är på svenska. Barn kan skriva saker på min Instagram som är jättegulliga, men just stavningen får mig att tänka: 'Snälla, läs en bok, lilla vän'.".

Jag skulle kanske inte gå så långt som att säga att det gör mig "äcklad" att folk inte kan stava. För min ålder passar det bättre med en av bekymrat medlidande rynkad panna. Men det är i alla fall uppfriskande att läsa sånt här.

Den enda nackdelen jag kan tänka mig med denne Yohio som läsfrämjare är att han kanske inte riktigt når fram till den målgrupp som allra mest halkar efter i läsandet just nu: unga män, framför allt "jävligt straighta" sådana. Det är en intressant och märklig pradox, att medan läsning av böcker under större delen av världshistorien varit ett manligt privilegium, det nu (då kvinnorna utgör en förkrossande majoritet av läsarna) ses som omanligt. "Fucking poetry fag shit" säger Brad Pitts poliskonstapel i filmen Seven, då han ger upp sitt tappra försök att läsa Dante för att förstå den bibliskt inspirerade mördaren. (Om jag minns rätt tar han senare hjälp av en Reader's digest). Någonting är skumt med det här. Är det att en viss idé om litteratur (och kanske framför allt om poesi) får pojkar att stämpla bokläsning som omanligt? Det tycks ju knappast stämma ens med detta snäva manlighetskriterium att stämpla författare som Homeros, Horatius, Dante,  Erasmus, Tasso, Corneille, Milton, Pope, Kleist, Byron, Dostojevskij, Tolstoj, Strindberg, Isaac Babel, Hemingway, Jan Fridegård m fl (listan kan göras mycket lång) som "bögiga". Bland dessa finner vi såväl en massa machismo som de bra dygder vilka traditionellt setts som särskilt manliga. Mycket av de feministiska debatterna om litteratur beror ju just på att en stor del av den traditionella kanon på ett så uppenbart sätt är männens territorium. En motsättning mellan å ena sidan den sköna litteraturen, å den andra sidan den fysiska handlingens och det politiska härskandets mansdominerade domän är en marginell företeelse i ett historiskt perspektiv.

Vad som skulle vara önskvärt vore om fler rapartister "kom ut" (irriterar mig på ordvalet men kan inte låta bli att föra det vidare) som bokläsare. De utgör uppenbarligen manliga förebilder utan att för den delen vara okunniga. Det finns en intressant paradox - eller kanske är det inte en paradox? - mellan hiphoptexternas ofta encyklopediska karaktär och en social attityd som knappast haft som effekt att få ungdomar att sitta försjunkna i böcker. Det finns en sorts performativ motsägelse, eller kanske en uppdelning mellan eso- och exoteriskt budskap. Medan en bra MC just är någon som har ordet i sin makt och som kan ösa material för metaforer ur de mest oväntade källor - dvs. någon som besitter boklig kultur - har han sällan en särskilt "bögig" persona; snarare hypermacho. Jag förbigår det uppenbara exemplet Ras Kass, utan väljer en mer kommersiell låt: "Big Pimpin'" (Jay-Z feat. UGK). Ibland visar sig nämligen dubbelheten inom loppet av några rader:

Now these motherfuckers know we carry mo' heat than a lil' bit
We don't pull it out over lil' shit,
and if you catch a lick when I spit then it wont be a lil' hit
Go read a book you illiterate son of a bitch and step up yo' vocab...

  

Sunday, May 12, 2013

Allmän adiafora XVII


Lite gamla nyheter tills vidare. Jag har haft fullt upp med annat.

12/5 kl. 08.50: Jag funderar mycket (kanske för mycket, borde kanske istället passa på att släppa det) på Sverige under min utlandsvistelse. Till råga på allt tänker jag på det svenskaste som finns: SVT. Daniel Sandström skriver bra om SVT:s kulturprogram i SvD, och jag känner mig föranledd att damma av en tidigare anteckning om samma sak som jag drog mig för att publicera. Anledningen var medieprofessor Kent Asps genomgång som visar att skillnaden mellan SVT och reklamkanalerna växer. Samtidigt är det lite oklart hur man ska tolka siffrorna. Den ökade sändningstiden och tendensen att flytta program till dagtid kan, som Asp påpekar, bli ett alibi. Det är också frågan vad som ska räknas som "kulturprogram". Är Skavlan ett kulturprogram? Blir det ett kulturprogram för att de inbjudna gästerna ofta är kulturutövare i en eller annan form? Inte nödvändigtvis.

Det är lätt att få för sig att allt var bättre förr, men det känns märkligt att därför utesluta möjligheten att vissa saker faktiskt, ja, var bättre förr. Låt oss se efter! Jag hittade en tidning som kom ut den dag då jag är född, år 1982. På bästa sändningstid (20.00) en timslång diskussion mellan Lars Ahlin och Ulf Linde om realismen i konsten. Skulle SVT idag på motsvarande tid sända en timmes debatt med, säg, Sara Stridsberg? Det har jag mycket svårt att tro. Jag vet inte hur de skulle argumentera för att inte göra det (och det är märkligt att en viss "progressiv" falang, livrädd för att säga att allt var bättre förr, ofta ansluter sig till en minst lika idiotisk uppfattning, nämligen att vi lever i den bästa av världar). Själv har jag aldrig förstått varför SVT ska sända program som - åtminstone enligt de här siffrorna - skulle klara sig utmärkt utan statligt stöd, när det finns betalkanaler som inte har några hämningar alls. Man hör ofta att detta skulle vara någonting demokratiskt, ett sätt att nå ut till andra grupper. Ibland undrar jag hur det förhåller sig med det egentligen, och det skulle vara intressant att ta del av lite tittarsociologi kring valet av TV-kanal. Om jag tillåts komma med "anekdotiska" bevis från mina tidigare arbetsplatser måste jag erkänna att mitt intryck är att arbetarklassen nästan aldrig tycks titta på SVT:s underhållningsprogram. Ska det ses som ett försök att nå ut tror jag att det är ganska misslyckat; snarare tycks den typiske SVT-konsumenten vara en medelklassperson som vill äta upp kakan och ha den kvar, dvs. i stort sett som TV4:s tänkta konsument.

Om kultur är oviktigt - ja, tänk om? - borde det i alla fall förskräcka då samma inställsamhet gör sig påmind i nyhetsrapporteringen. Sam Sundbergs iakttagelse, att SVT glömmer sitt uppdrag då de väljer att sända från ett "Starbuckstätt Boston" men helt glömmer nyheter om terrordåd i Pakistan, ligger i linje med detta. Det handlar visserligen inte, som vissa felaktigt tycks tro, om att räkna människoliv för att bestämma vad som ska ges störst utrymme. Det är fler faktorer som måste vägas samman för att avgöra det utrymme en nyhet ska få. Fler dog i explosionen i Waco, Texas vilken ägde rum samtidigt som bomberna i Boston. Det gör det inte till en större nyhet. Men som Sundberg påpekar måste väl "säkerhetsläget i en instabil kärnvapenstat härjad av talibaner och multinationella terrorfalanger [vara] av intresse för hela världen." Det må vara att den typiske SVT-tittaren upplever en större närhet till USA, men det är faktiskt SVT:s uppgift att informera oss även om sådant som vi inte visste att vi behövde veta. Och på ett analogt sätt kan man hävda att SVT:s kulturprogram inte bör ge folk det de vill ha, utan det de ännu inte vet att de vill ha.

10/5 kl. 17.00: Deutsch-Französische Freundschaft?. Sent omsider gick jag till Louvren och såg den tillfälliga utställningen De l'Allemagne 1800-1939, en utställning om tysk konsthistoria som väckt visst rabalder och surat till det mellan Tyskland och Frankrike. Detta dessutom i en fas då Europasamarbetet gnisslar och de politiska relationerna mellan Hollande och Merkel blivit sämre. Tyska kulturskribenter har reagerat mot vad man uppfattat som en teleologisk kultursyn, där katastrofen är inskriven i det tyska romantiska projeket från början. Nyklassicismen och naturromantiken blir ödesdigra figura för vad som komma skall.
      Jag minns när en av mina tidigare lärare på litteraturvetenskapen avfärdade tysk romantik som "pre-fascism". Och allt hänger just på detta prefix, "pre-", som om det tas bokstavligt som "före", knappast kan förbluffa någon, men om det fattas i en lite starkare mening genast blir problematisk om än inte intuitivt orimlig. Naturligtvis fungerar inte historien enligt ödets logik, utan det handlar om hur man använder kulturgods - den stora spänningen mellan tolkningarna av antiken, som kunnat inspirera såväl demokratiska som fascistiska revolutioner, är kanske det bästa exemplet. Snarare är väl problemet att "ödesretoriken" var så populär i Tyskland att det tycktes utesluta ett mer sansat och sekulariserat förhållande till historien. Det leder till ett problem för historiker - ska man reproducera tanken på en tysk specificitet eller försöka förstå fascismen som ett fenomen typiskt för den moderna staten på en viss utvecklingsnivå? De stora politiska likheterna, men de stora kulturella skillnaderna, mellan Italien och Tyskland, illustrerar förhållandet. Men det är ett problem också för utställningen, som i viss mån ger den tyska kulturen en slutenhet och reproducerar idén om en tysk Sonderweg.
      Idén var väl kanske snarare att framhäva att det faktiskt fanns ett tyskt måleri. Den allmänna uppfattningen i Frankrike torde ligga i linje med Adornos påpekande att "under 1800-talet målade fransmännen spenat och det såg ut som en dröm. Tyskarna målade sina drömmar och det såg ut som spenat." Det finns en hel del sådan oaptitlig spenat här, men också många intressanta och vackra tavlor som sällan får särskilt mycket uppmärksamhet. Jag gladde mig åt att se Carl Gustav Carus "geologiska" målningar. Utställningens struktur är också givande, med upplägget att låta den kronologiska indelningen delas upp i tre tematiska block. Effekten blir visserligen i vilket fall som helst att man går från de tyska "nazarenernas" madonnakitsch till Max Beckmanns bilder av helvetet. Det förvånar inte heller att man i slutet av rundturen kommer ut i ett rum täckt helt av Anselm Kiefers väggmålningar. Något av hans form av traumabearbetning och förhållande till den tyska kulturen vilar över föreställningen i stort.
      Man kan irritera sig på fransmännens självgodhet, när det är så uppenbart att de inte har gjort upp med sitt förflutna. Tyskarna har blivit en projektionsyta för saker som var högst närvarande i fransk kultur. En av världens främsta forskare om fascismen, Zeev Sternhell, har tydligt visat att fascismens som politiskt tänkande har sina rötter i Frankrike. Går man igenom franska akademins rullor från 1900-talet finner man många skönskrivande och inte alls särskilt ångerfulla fascister. Jag tänkte på detta när jag gick och handlade böcker och hos boquinisterna hittade en hel del av och om den litterära fascismen i Frankrike, vilken knappast var någon marginell företeelse. Om det visserligen är förbjudet att sälja Célines pamflett Bagatelles pour un massacre kan man istället köpa Lucien Rebatets Les décombres, som på samma sätt uppmanar till pogromer


Sunday, March 31, 2013

Allmän adiafora XVI


31/3 kl. 12.00: Anteckningar om gamla och nya franska böcker:

Marcel Schwob - Vies imaginaires. Korta (tre sidor ca) och perfekta biografier över personer vars levnadslopp är okänt eller mytiskt. Schwob var en stor inspirationskälla för Borges, och det är troligtvis på den vägen jag först stött på namnet. En enorm täthet, skapad av ellipser och valet av vilka detaljer som ska framhävas, gör att dessa liv inte så mycket formar en berättelse som ett mönster av symboler, inte så mycket noveller som prosadikter. De är inte "biografier" i den psykologiska meningen. Nej, esteticismen dras till sin spets - liven reser sig ur sin miljö, som tillfälliga variationer eller mutationer hos en värld bortom gott och ont vilken i bästa fall yttrar sig som konstverk. Jag har svårt för det symbolistiska grymheten (dyrkan av den barbariska antiken, etc.) men bokens tonfall är raka motsatsen till effektsökeri. Snarare påminner texterna om små miniatyrsmycken där konstnärens omsorgen är självändamål och inte tycks gjord för att synas, knappt ens på nära håll.  

Paul Claudel Cinq grandes odes: av olika anledningar fick jag för mig att jag skulle läsa den här samlingen. Kom fram till att den kanske mest är intressant ur ett verstekniskt-evolutionärt perspektiv: försöket att åstadkomma en sorts bibelpoesi i likhet med Saint-John Perse. Visionära, bitvis väldigt vackra partier, visst. Problemet är bara att han predikar för de redan frälsta, såväl på det religiösa som på det poetiska planet. Det är "pindarismens", den poetiska entusiasmens problem: om du vill att jag ska vara hänryckt måste du visa varför du är hänryckt, inte bara att du är det. Ungefär samma kritik kunde riktas mot den här samlingen som Kellgrens riktade mot Thorilds Passionerna (vilken förutom tjafset om orimmad vers jag alltid uppfattat som i det stora hela rättvis): "kalla utrop".  

Mme de Staël De la littérature, considerée dans ses rapports avec... : uppenbarligen viktig bok, och  nödvändig för alla som vill känna till litteraturstudiets historia. Samtidigt är den inte alls fascinerande, och bara bitvis glimmar det till av insikter. Hon ska givetvis ha en eloge för att ha fört fram så många viktiga tankar - litteraturhistorians och komparativismens grundtankar, och inte minst den viktiga roll hon tillskriver förhållandet till kvinnan som kulturhistoriskt kausal faktor - men jag skulle ljuga om jag sade att den här boken inte tråkade ut mig. Problemet med många klassiska fackböcker är att deras innehåll lika gärna kan summeras eftersom varken detaljerna eller stilen gör något speciellt med oss. Jag tror att den här boken tillhör dem. 

Jacques Roubaud - Ode à la ligne 29 des autobus parisiens: Roubaud på Oulipo-humör skriver ett ode på rimmad, bunden vers (alexandriner, bien sûr) om sina färder på buss 29 i Paris. Han har underkastat sig vissa regler och tillåtit sig vissa modifikationer av versen. Det öppnas ständigt parentser inuti parenteser - diktjaget reagerar på intryck och börjar fundera - och här skiftar typografin färg enligt någon sorts regnbågsskala. Stavningen följer ljudet:

Je me détourne ayant      horreur de cette scène
Sans justification      sur les bords de la sceine

 Det senare hänger samman med den i samlinens paratexter klart uttryckta uppmaningen att läsa dikten högt, och det har jag också (mestadels) gjort. Det är också på det sättet man har någon behållning av dikten - den är underhålalnde om man gillar poesi som verkligen arbetar med ljud, men i de flesta andra avseenden är den inte mer än en bagatell, och försöker nog inte vara det heller.

28/3 kl. 10.20: Jag håller till stor del med Anders Johanssons sågning av "Fråga medieeliten", och hans reflektioner över "elitism" och "populism". En sorts blandning av elitism och populism är egentligen inte alls så främmande för vår tid som man skulle kunna tro. Populärkulturen är populär bara till innehållet, socialt sett innebär den fortfarande en avgrundsdjup skillnad mellan de som syns och de som inte gör det, oavsett hur lite de som syns "förtjänar" att göra det eller inte. Man kan analysera skillnaden på olika sätt; möjligen skulle man ur ett marxistiskt perspektiv liknande Johanssons kunna hävda att det som försvunnit är den typiskt borgerliga inställningen att beundra skickligheten och uthålligheten i arbetet. Numera räcker det att vara känd, men samtidigt finns det en fetischism kring auran av kändisskap vilken knappast försvinner enbart för att de som är kända egentligen är "likadana, eller sämre än oss" (som Aristoteles skulle ha sagt). Därför bör knappast fenomenet förvåna: dyrkan av den framstående individen är fullt kapabel att överleva de krav som tidigare ställdes (det var åtminstone så arrangemanget såg ut, naturligtvis beundrades även då författare av folk som aldrig läste deras böcker). Och av samma anledning kan vi hamna i situationen där vi har en social elitism (rester av genidyrkan) samtidigt som denna intellektuella och konstnärliga elit, som Johansson skriver, "när de väl hamnar i rampljuset, [får] besvara enkäter på facebook-nivå".
Om populism och elitism finns mycket att säga. Själv är jag benägen att se elitism som mer eller mindre ofrånkomligt. Det beror lite på hur långt man vill gå i spekulation; under nuvarande förhållanden tycks mig dock anti-elitism mest ha negativa konsekvenser genom att förstöra andningshål för kritiskt tänkande utan att ersätta dem med något bättre eller för den delen överhuvudtaget leda till någon form av frigörelse. Det fanns en viss etik kring det formalistiska postulatet om "texten, inte författaren" och så vidare, och det är just i sådana här situationer vitsen med ett sådant synsätt blir som mest synlig. Det som försvinner i dagens anti-elitism är det enda som hade kunnat rättfärdiga en uppdelning mellan elit och populas överhuvudtaget - själva verken eller tankarna - medan den rent abstrakta uppdelningen mycket väl kan fortsätta finnas: om inte mellan intellektuella och folket, så mellan "kändisar" och alla andra.

26/3 kl. 17.15: Men jag längtar efter att läsa något nytt svenskt. Jag måste få tag på Per Wästbergs bok om Gustaf Adolf Lysholm, och naturligtvis läsa något av själva föremålet också. Även om jag varit medveten om författarskapet ett tag (genom Carl-Johan Malmbergs essäer) har jag inte läst en enda av hans böcker. Devisen  "min fiendes fiende är min vän" bevisar i allmänhet bara hur fraktionsbildningar fördunklar vårt omdöme. Själv håller jag mig till den mer se-människan-humanistiska "min väns fiende kan mycket väl vara min vän" eller den mer paranoida "min väns vän kan mycket väl vara min fiende" - det är åtminstone två situationer som känns någorlunda bekanta. Men om det nu för en gångs skull kan få förhålla sig så, att min fiendes fiende är min vän, är Lysholm någon jag genast måste fördjupa vänskapen med. Lyssna bara på listan över allt hans antipatier:

 "Modärna restauranger, skönhetstävlingar, hattparader, Gala-Petrar, expressfotografer, cocktailparties, högvaktsvrål, televisionsapparater [redan 1953!], sopnedkast, tredimensionell film [rean då!], mannekänguppvisningar, 100-årsjubiléer, Kid-krönikor [Kid Severin i Expressen], kulturredaktörer med flåspatos [Lagercrantz], poeter som höjer varandra till skyarna, rasförföljelser, plastikoperationer, bolagsdirektörer som arbetar tjugo timmar per dygn, socialdemokratiska pampar, jakter på homosexuella och andra minoriteter, statligt förtryck, sovsäckar, tunnelbanor, pietetslösa rivningar av gamla hus (Sergelhuset),, kontrollörer av allsköns slag, flyguppvisningar, grönköpingsmässiga efterapningar av allt amerikanskt, existentialister, mjölkbarer, lamellhus, punkthus, radhus, elefanthus, Bo Strömstedts lyrikrecensioner i Expressen, crazy-revyer, samvetslösa politiker, hyckleri, pöbelvälde, etc."

Som Magnus Ringgren (vars recension jag saxat citatet ur) påpekar kan listan med några få uppdateringar appliceras på dagens samhälle. Ibland krävs det väl en viss analogisk fantasi, men i vissa fall handlar det nog om rena generationsskiften.


20/3 kl. 15.00: Det här måste vara den mest vrickade kulturartikel jag läst på mycket, mycket länge. Det är sällan man får två så förbluffande nyheter som det faktum att dagens musik är felstämd, och att konspirationsteoretiker inspirerade av en tidigare amerikansk presidentkandidat skyller det på ett världsomspännande nätverk involverande Olof Palme, den empiristiska filosofin och nazisterna.   


Saturday, March 16, 2013

Diverse anteckningar


16/3 kl. 09.00. Ur den högre utbildningens historia. "It is neither uninteresting nor uninstructive to see men imitating on a small scale the warfare of the great world and striving to attain their petty ambitions with as much fury ans as little scruple as if contending for empires." D.A. Winstanley, The University of Cambridge in the Eighteenth Century (Cambridge, 1958). Notera förlagsorten.

15/3 kl. 20.00: Jag märker att jag ofta har en lite gammaldags inställning till hur yngre bör bete sig mot äldre, och jag frågar mig vad det beror på. Jag tror att anledningen att jag ogillar de yngres brist på respekt inte består i att den upphäver skillnaden, utan att den inrättar den. Vi vet att skillnaden mellan "vuxna" och "unga", eller i vissa fall rentav "barn", till stor del är ideologi. Mognad är ingen medalj man tilldelas för att ha klarat sig till 30, utan en sorts regulativ idé som bara förverkligas här och där, i enstaka handlingar. Åtminstone får man medge att man inte behöver blicka särskilt långt för att få bevis på det motsatta scenariot, dvs. "vuxna" som reagerar som barn. Och troligtvis är det - det har i alla fall åldringar försökt förklara för mig - fullt möjligt att känna sig identisk med den man var som 20-åring men stirra ut ur en 70-årings glanslösa ögon. Det märkliga ur det perspektivet är att det alltså främst är ungdomar som egentligen tror på kategorierna "vuxna" och "unga", medan de som själva varit unga och nu är gamla i bästa fall fått en lite ironisk inställning till det hela. Det motsatta misstaget existerar naturligtvis också: den missriktade pedagogiska inställning som istället för att tala till de unga som någon som är i grunden likadan som en själv, bara lite mindre utrustad, arbetar med en klichébild av hur de unga - denna mystiska, kvalitativt skilda människoras - tänker. Båda sidor skulle tjäna på mindre förutfattade meningar.

13/3 kl. 13. Jag läste idag i Le Figaro om en elektronisk utgåva av Dantes Komedi med Botticellis bilder. Lyxutgåvan beställdes av Pier Francesco di Medici på 1480-talet och tänktes överträffa alla de tidigare illustrerade utgåvorna av verket. Originalboken existerar inte i dess helhet längre, och de 92 bilder som återstår finns dels i Vatikanens bibliotek, dels i Kupferstichkabinett i Berlin. De har nu getts ut som en maffig Coffee table-bok, men också - och detta är det spännande - i digital form, som "ett dynamiskt samspel av bild, video och text". Även om jag tycker att det är både fånigt och potentiellt farligt att tillmäta såna saker alltför stor vikt - teknologin är aldrig dummare än de utopiska förväntningar vi investerar i den - gläds jag åt de pedagogiska möjligheter som öppnas upp genom digitaliseringen av äldre material. Vi får en möjlighet att kombinera de traditionella läsningarna - som bygger på en slags "ideell" text - med editionsfilologiska och materiella aspekter. Hur såg böckerna ut? Vilket typsnitt? För vilken läsekrets var den ena eller andra utgåvan tänkt? Många intressanta frågor uppstår i glappet mellan ett verk och dess olika utgåvor. Personligen måste jag också erkänna att jag har betydligt lättare att gå igång på mitt 1700-talsmaterial då jag sitter i läsesal med originalen och kan njuta av frontespiserna och vinjetterna, vilka ofta utgör en integrerad del av boken som en helhet av olika tecken. [Om slutet på föregående mening blev lite klumpigt är det för att jag försöker undvika uttrycket "semiotisk totalitet". Jag hoppas att fördelarna med bytet överväger].  

13/3 kl. 09.00: Märklig dröm inatt. Jag har sällan mardrömmar av det slaget där man blir jagad och liknande. Däremot har jag emellanåt en annan obehaglig dröm: skulddrömmen, där jag plötsligt inser att jag utan att jag riktigt förstår hur, har orsakat någon annans död och nu ska ställas inför rätta. I det här fallet hade jag av någon outgrundlig anledning vält en soffa genom att hoppa på dess ryggstöd utan att tänka på att en person låg och sov på den. Kraften i mitt hopp hade fått soffan att svänga om och kastat den sovande rakt ut genom fönstret; kroppen återfanns aldrig. Släktingar och mystiska rättstjänare anklagade mig och det började gå upp för mig vad jag ställt till med.
   Det intressanta med mardrömmar är ögonblicket då man börjar ana att det är möjligt att vakna upp från dem, att helt enkelt fly, men då man fortfarande tvekar, som om en förlust av drömmens verklighetsplan skulle innebära en förlust av livet, eller som om man är rädd att den alternativa värld man vaknar till möjligen är värre än den hemska men åtminstone skenbart välbekanta som man befinner sig i. Om man kom åt anledningen till denna tvekan skulle man förstå vad som ligger bakom många idiotiska mänskliga val.

  4/3 kl. 12.50: Kan det finnas bättre och sämre pastoraler? På en nivå är svaret självklart ja: vi kan peka på varför den ena eller andra dikten är bättre genom att vara mer välskriven, möjligen intressantare psykologisk insikt, och så vidare, och det är inte svårt att ur den tidigmoderna kulturens skräpkammare dra fram alster som inte ger en nutida läsare någonting alls och där man till och med tvivlar på om de ens gjorde något för sina samtida. Ändå har jag känslan att detta kvalitetskriterium antingen drar in aspekter som egentligen är främmande för genren - t ex om man tycker att Miltons Lysidas är den bästa herdedikten - och således inte bedömer den som pastoral utan som dikt överhuvudtaget, eller blandar ihop den absoluta och kvalitativa skillnaden mellan de dikter som når upp till genrens minimum och de som inte gör det med den relativa skillnad som finns på en öppen, kvantitativ skala. Den sista observationen för mig fram till huvudpunkten. Om det är så, som Fontenelle menade, att pastoralens väsen är psykologiskt, och att dess uppgift är att för stadsmänniskan erbjuda en bild av vila och enkel kärlek, kan man hävda att de pastoraler är bra som uppnår denna effekt och de dåliga som av en eller annan anledning misslyckas med det. Utöver detta finns det märkligt lite att göra: handlingen är ytterst blygsam, det mänskliga intresset knappast egentligen engagerande, utan de smådrag som tillkommer är snarare byggstenar som tjänar till det fortsatta uppgåendet i en grundläggande känsla - en sorts charm i ordets etymologiska mening - som antingen finns eller inte finns.  

10/3 kl. 21.30: Om ord och uttryck:

1) "Anställa förödelse". Vilket fantastiskt uttryck, vilken spänning mellan själva ordet och vad det betecknar! Om någonting ett bevis på att ordet förintar verkligheten det ska beskriva.

2) Jag kanske bläddrade igenom nätets nyhetssidor lite hastigt, men jag tror mig ha stött på ordet "Sultankonflikt". Kan det stämma?

3A) Betyder "Heja blå laget!" egentligen 1) "Jag hoppas att blå laget vinner." eller 2) "Jobba hårdare, blå laget." Detta har jag alltid undrat över. Länge trodde jag på alternativ 1, men nu är jag osäker. Det irriterar mig att jag troligtvis aldrig kommer att få klarhet i detta.

Sunday, February 24, 2013

Adiaphore générale


24/2: Kanske får det tillskrivas de preventiva operationerna hos ett känsligt psyke, dess sätt att parera chocker, men jag överraskas över att det är så trevligt här. Jag har inte varit i Paris sen jag var femton, så jag kan inte säga att jag hade en särskilt klar bild av staden, och, viktigast: jag förutsätter alltid blint att jag ska bli besviken, att de stora städernas rykte grundlades för några århundraden sen och att det hela reduceras till slitna teaterkulisser där sjaskiga cirkusarbetare söker en födkrok medan staffagefigurerna utgörs av horor och knarkare.  


24/2 kl. 09.10: Jag gläder mig mycket åt att Lena Andersson får Björn Nilsson-priset (intervju här), eller snarare: jag gläder mig åt att hon skriver, för hon behövs verkligen. Som jag ser det förkroppsligar hon det bästa i den socialdemokratiska andan - progressiv rationalitet - samtidigt som hon undviker dess värsta sidor: missriktad välvilja och konflikträdsla. Hon bevisar också att den verkliga oräddheten kommer av att ha tänkt igenom argument ordentligt och lagt känslotänkande åt sidan: en läxa för såväl kultursidornas opinionsmakare som undervegetationen av hatiska missnöjesbloggare.      



02/20 kl. 20.30: Dédale, Cerbère.

Jag har upptäckt en ny typ av favoritord på franska: mytologiska referenser som trillat ner till det vardagliga (eller kanske inte så vardagliga) språket. De låter också bra för örat, och behåller en viss exotisk klang även om de i likhet med alla andra grekiska och latinska lånord våldsamt assimilerats till fransk ljudlära. Speciellt två ord har kommit min väg, och i något speciella sammanhang, vilket också tillåter mig några observationer rörande fransk mentalitet. Båda har med Sorbonne att göra.

Dédale (fr. grek. Daidalos): (m) irrgång, labyrint. Synonym: labyrinthe (m)

Referens: Daidalos byggde labyrinten på Kreta, där Minotauren stängdes in. För att hindra att Daidalos skulle sprida kunskapen om hur labyrinten var konstruerad, stängde hans uppdargsgivare kung Minos in honom i ett torn. Mästerteknikern byggde då vingar åt sig själv och sin son Ikaros, och instruerade honom noggrant att inte flyga för nära solen. Ikaros glömde det kloka rådet, och vaxet som höll samman hans vingar smälte. Ikaros störtade i havet och drunknade.

Vid min ankomst skrev jag till professorn. Han hade inte riktigt tid att träffas den här veckan men tyckte ändå att jag skulle dyka upp i anslutning till någon föreläsning han skulle närvara vid. Han gav mig en mycket märklig vägbeskrivning (typ "säg till vakten att vi har avtalat möte, fast vi inte avtalar ett förrän nästa vecka, gå fram till trappa G, men gå inte upp för den. Fortsätt sidledes, och håll till höger. Du kommer då ut på en spångbro som förbinder byggnad G och I, där ska du gå uppför en ståltrappa, svänga vänster, sen höger och sedan kommer salen att vara alldeles framför dig"). Professorn kallade själv vägen för en "dédale du serail" - en "seraljlabyrint" (tänkte han, 1700-talsforskaren, på Mozarts Enleveringen ur seraljen eller Montesquieus Persiska brev?). I vilket fall som helst måste "dédale" vara ett av de vackraste franska orden, och format på ett något unikt sätt. Ordet "labyrinthe" finns också, och det var ju en sådan som Daidalos byggde för att spärra in Minotauren i. Sedan har hans namn fått beteckna det han skapade.
Hursomhelst dök jag upp där idag i god tid, och naturligtvis lyckades jag inte hitta salen. Det verkade inte de andra som skulle dit ha gjort heller, och det visade sig att jag hamnade mitt i korselden mellan två professorer som bokat samma sal. Sådant händer ju som vi vet ganska ofta, även i rationella Sverige, men fransmännen (eller sorbonnarderna i varje fall) verkar ha ett eget sätt att lösa den här typen av konflikter, en metod som skiljer sig på många sätt från den svenska. De blir helt enkelt rasande och skäller på varandra. Min professor anklagade den kvinnliga lärare som lagt beslag på salen för att inte kunna räkna och vara dum i huvudet, och hon skrek tillbaka att han skulle ge mig fan i att behandla henne som om hon vore hans tjänstefolk ("comme si j'étais votre bonne ou votre servante"). Jag hade fortfarande inte fått ett grepp om situationen (vad jag hade där att göra, vad jag skulle säga, om det var meningen att jag skulle följa med in på föreläsningen eller om jag skulle försöka haffa professorn före eller efter, etc), så jag stod helt enkelt där och betraktade ordväxlingen mellan två agiterade nunor av tilltagande rödfärg. Hade jag ens kommit rätt?

Cerbère (fr. grek. Kerberos): (m) sträng portvakt. Synonym: garde, portier (m)

Referens: Kerberos var en trehövdad hund som vaktade underjorden: enligt den traditionella synen hindrade han de själar som gått över floden Styx från att återvända till jordelivet, men enligt vissa varianter vaktade han även över ingången till Hades.

Efter att mitt möte skjutits upp ett antal gånger fick jag en ny tid då jag skulle träffa professorn och förberedde mig på att en gång till ge mig in i labyrinten. Som vanligt var jag tvungen att ta mig förbi Sorbonnes portvakt. Det är nämligen så att man måste ha studentkort för att överhuvudtaget ta sig in i bygget, liksom för att besöka biblioteket. Min status är en aning speciell då jag inte är inskriven på någon kurs och således inte är utestängd från många av dessa saker - och fransmännen är inte lite formalistiska (paradoxalt nog är det mycket lätt att kringgå allt detta om man känner någon viktig person). Före mig hade kön hunnit bli lång, och jag hade hunnit bli nervös att min ursäkt för att ta mig in inte skulle gälla och att jag skulle vara tvungen att utnyttja min ännu något outvecklade formella franska retorik. Det visade sig att en tant i kön vägrades tillträde och hade börjat käfta med vakten, hävdade att det rörde sig om en offentlig byggnad och att hon inte skulle vägras tillträde av någon "Cerbère". Först var jag osäker, som jag aldrig hade hört ordet tidigare - det var först när jag kom hem och slog upp ordet som jag kunde bekräfta att jag hört rätt. Jag uppgav att jag hade rendez-vous med professor så och så och blev insläppt. En Kerberos som vakt åt Daidalos' labyrint? Jag väntade bara på att minotauren skulle dyka upp.




02/21: Kontinental frukost. Jag skriver det här medan jag sitter och mumsar på en croissant. Ja, ni hörde rätt. Jag har fallit till föga. I det längsta spjärnade jag emot, och ville upprätthålla mina nordiska vanor. Den kontinentala frukosten är enligt mitt synsätt god men onyttig och svarar inte mot det energi- och fiberbehov jag byggt upp under en lång tid av havregrynsgröt och osötad müsli. Jag trodde till sist att jag hittat lösningen då jag till min lycka fann någon sorts bio-osötad müsli och köpte hem, och alldeles för sent upptäckte jag att jag blivit blåst. Det rörde sig inte om någon falsk varudeklaration eller dylikt, men när jag åt frukost och i vanlig ordning (den tidiga morgonens informationshunger) började läsa på paktetet lade jag märke till något underligt. Vad i helvete heter müslin? Den heter "Bjorg" - ett ord som vad jag vet saknar betydelse på något språk (även om det kvinnliga namnet "Björg" tycks existera på isländska).Kanske kan det lättast förklaras som en kontamination: Björn + Borg = Bjorg. Det har som sagt ingen mening alls på det denotativa planet, däremot på det konnotativa, där det uppenbarligen ska signalera någonting nordiskt, ungefär som Häagen-Dasz (stavning? normal tysk ortografi är inte till någon hjälp) ska signalera någonting schweiziskt. Vi kan lämna det lingvistiska åt sidan: huvudsaken är att jag känner mig reducerad till en kliché över den nordiske mannen, och nu sitter jag här med en espresso och en croissant - förlusten av värdighet tycks mig en aning mindre på det sättet: "Ja, bra, då blir jag väl tjock då!" (mums, mums) "hellre det" (mums, mums) "än att låta de jävlarna ta mig!"


02/16 kl. 21.30: Semiautonomi. Ni tänker säkert att jag ska berätta intressanta saker om staden jag har flyttat till. Då misstar ni er förbannat. Risken är nämligen att en sådan reseberättelse till större delen skulle handla om annat än platsen jag befinner mig på. Kan man tänka sig en reseberättelse, där det som är intressant att berätta inte alls har att göra med vad man gjort eller sett utan vad man kommit att tänka på? Tänk er en rapport om en resa utmed gula floden, skriven inifrån en kajuta utan fönster (åtminstone inte utan förvrängande smutsfläckar) men med en del böcker och annat, och i bästa fall dessutom några tankar, att hålla mig sysselsatt. På något sätt tar jag med mig mitt skal vart jag än går, som en snigel, och betraktar världen ungefär som Kapten Nemo. Roland Barthes gjorde en gång en jämförelse mellan Jules Vernes hjälte och Rimbauds "Den druckna båten" och kom fram till att Nemo var ett förkroppsligande av den borgerliga individen, med dess hårda skal mot omvärlden, mån om jagets gränser, medan Rimbauds jag upplöstes i kontakt med omvärlden. Liknande synpunkter på den regressive Nemo hördes när En världsomsegling under havet kom i nyöversättning härom året. Jag tänker inte argumentera för det ena eller andra synsättet, men tvingas erkänna att jag har betydligt mer gemensamt med Nemo än med Rimbaud.
Jag lyckas heller nästan aldrig uppnå en överensstämmelse mellan mina intellektuella intressen och platsen jag befinner mig på. De senaste dagarna har jag lyssnat på Cole Porter-sånger, sett filmen Lincoln,  och intresserat mig för amerikansk historia, nästan till den grad att jag börjat tänka: "New York, där skulle man vara". Kanske var det till och med lättare för mig att intressera mig för fransk historia och kultur när jag var hemma i Sverige än vad det är nu. Ibland tycks det som om tänkandets främsta uppgift är att förinta det faktiska, i dess tidsliga såväl som dess rumsliga aspekt. Samtidigt måste jag erkänna att i den mån jag lyckas förmedla något av mig själv, så är ju detta som jag förmedlar inte absolut, utan bara relativt, oberoende av min kropp och dess rumsliga förflyttningar.



12/2 kl. 21.15: Okunnighet korrigerad. Av någon outgrundlig anledning läser jag lite i Viktor Rydbergs dikter och stöter i "Den flygande holländaren" på följande strof:

Där isberg stjälpa under brak
sin norrskenskrönta kam,
såg eskimån i sin kajak
det seglet stryka fram
med skräck malajen seglet såg,
där under speglad skog
i lä av palmerna han låg
på lur med sin pirog. (????)

Varför ligger malajen och lurar med en pirog? Är han rädd att någon ska sno hans godbit om han visar den allt för tydligt? Jag hade en vag aning om att ordet pirog hade åtminstone två betydelser, men var inte helt säker, och som vanlig använde jag internet som rättesnöre och gjorde en sökning där. Men internet har den nackdelen (ur vissa synvinklar möjligen en fördel) att där råder en slags informationens darwinism. Den mindre populära varianten av homonyma ord tenderar att försvinna, i det här fallet "pirog", som också kan betyda "liten båt" - antalet träffar som sammanföll med den betydelse jag sökte måste varit astronomiskt litet jämfört med alla träffar som hade med maträtten att göra. Jag hittar till slut denna förklaring i Nordisk familjebok (var annars?).